Gjennom sommeren har en linje fra en av barndommens sketsjer kvernet i hodet mitt. Nærmere bestemt Povel Ravel-monologen med nyhetsoppleseren som i sin bulletin utelukkende har elendighetsbeskrivelser: «Godafton! Från dagens sammanträde i FNs elände elände elände elände, elände den ryske elände elände elände. I Vita huset har elände president elände Johnson elände. General elände Gaulle elände, enligt ett elände från Paris.» Elendigheten blir til slutt så massiv at nyhetsoppleseren går over til å finne på små og store gladsaker. Men den biten har jeg glemt. For i min familie er «elände, elände, elände» blitt en stående kommentar å ty til når verden er i ferd med å gå av hengslene. Slik den delvis har gjort siden mars. En tilstand som ikke har blitt bedre i løpet av juli, men som tvert imot er forverret med stigende smittetall.