Restriksjoner

Nyår

Det gamla året talar hårt med bröstet tungt av ve: ‘Det är mörkt för mina ögon och för blod kan jag ej se. Och du som kommer efter i en dimmig ström av kval, får väl räkna mina dödens brott och mina synders tal.’ ‘Farväl och tack, du mörkrets vakt, som ond vid rodret stod, det var ej gott hålla skutan flott i en storm av eld och blod.’ ‘Jag lotsat kring med brutna bord i salta tårars hav, och en bränning förut sjunger högt om en hela världens grav.’ ‘Farväl, du år som grånat går till sängs med hår av snö!’ ‘Blodmättad går jag tungt till sömn i kväll vid glömskans ö, och hälsar dig med frid och hopp, du nya, unga år, fast du som jag har stänk av blod kring ljusa gossehår. All jordens dröm, allt kärlek gjort jag skövlat och förbränt, grymt har jag millioner liv till dödens portar sänt. Allt vett stod fåfängt mig emot och ­ kärleken stod tyst, när skräckomhöljda land och hav min mörka ande kysst. Häran, kom upp, du nya år, fast svagt du varslar dag! Om ont du blir, om fyllt av nöd, bliv bättre dock än jag! Väl skall trots allt en morgon gry på natt av storm och mord, ifall du fått en smula blott av kärlek med ombord.’ Dan Anderssons (1888–1920) dikt fra 1917 skildrer en samtale mellom det gamle og det nye året, der det gamle snakker om tap, savn og lidelse, mens det nye byr på håp og fornyelse. Diktet uttrykker et stemningsskifte – en ny tidsånd – som følge av av de enorme ødeleggelsene og menneskelige lidelsene under første verdenskrig.