Da jeg leste Lars Noréns «En dramatikers dagbok 2019–2020», stoppet jeg ved et kort notat om Tove Ditlevsen. Han har elsket henne, skriver han, «så länge jag kan minnast.» Men legger til: «jag avskyr hennes uttolkare, de hundlika som går i hennes förtvivlans fotspår, och bara uppfattar det som tjenar deras egna syften, den medelmåttiga feminismen bl.a.»
Du må være abonnent for å lese denne artikkelen
Allerede abonnent? Logg inn
