På side 47 i samlinga «Om det är osynligt så fånga det med öppna händer» skriver den svenske poeten Kristian Lundberg: «Varje morgon när jag vaknar så/ tänker jag att det skall gå att skriva/ en dikt så svindlande klar att den återskapa dig väva samman/ kroppens lemmar och slå ut i ett/ hemligt ljus silande mellan ditt/ hår ljusare nu när jag tänker på/ dig och jag vet att du bär en lampa/ blixtrande i mörkret som nu med/ ljusets hastighet växer mellan oss/ Det är sagt redan från början/ Vi skall vara allt Allt kommer att stå/ verkligt Nära oss Ansikte mot ansikte/ Morgonen kommer störtande/ som en ängel och det är en hunger/ den är inte längre mänsklig/ den äter oss och jag saknar dig».Altså: hver morgen, når dikterjeget våkner, tenker det at det skal gå an å skrive et dikt så svimlende klart at det gjenskaper deg. Hvem deg? Ei jente med lyst hår. Antagelig en eks-kjæreste som en gang var alt, men nå bare et savn. Det er fint. Man vil vi at poeten skal få det til?