Det gamla året talar hårt med bröstet
tungt av ve:
‘Det är mörkt för mina ögon och för blod
kan jag ej se.
Och du som kommer efter i en dimmig
ström av kval,
får väl räkna mina dödens brott och
mina synders tal.’
‘Farväl och tack, du mörkrets vakt,
som ond vid rodret stod,
det var ej gott hålla skutan flott i en
storm av eld och blod.’
‘Jag lotsat kring med brutna bord i salta
tårars hav,
och en bränning förut sjunger högt om
en hela världens grav.’
‘Farväl, du år som grånat går till sängs
med hår av snö!’
‘Blodmättad går jag tungt till sömn i
kväll vid glömskans ö,
och hälsar dig med frid och hopp,
du nya, unga år,
fast du som jag har stänk av blod kring
ljusa gossehår.
All jordens dröm, allt kärlek gjort jag
skövlat och förbränt,
grymt har jag millioner liv till dödens
portar sänt.
Allt vett stod fåfängt mig emot och
kärleken stod tyst,
när skräckomhöljda land och hav min
mörka ande kysst.
Häran, kom upp, du nya år, fast svagt du
varslar dag!
Om ont du blir, om fyllt av nöd, bliv
bättre dock än jag!
Väl skall trots allt en morgon gry på natt
av storm och mord,
ifall du fått en smula blott av kärlek
med ombord.’
Dan Anderssons (1888–1920) dikt fra 1917 skildrer en samtale mellom det gamle og det nye året, der det gamle snakker om tap, savn og lidelse, mens det nye byr på håp og fornyelse. Diktet uttrykker et stemningsskifte – en ny tidsånd – som følge av av de enorme ødeleggelsene og menneskelige lidelsene under første verdenskrig.