Skrift og nød

Märta Tikkanen, den nordiske litterære feminismens grand old lady, 84 år gammel, har gitt ut en samling brev hun gjennom fire tiår har skrevet til de svenske forfatterne Birgitta Stenberg og Åsa Moberg, «Måste försöka skri-. En brevbiografi». Jeg er omtalt i den, og sannelig ikke i smigrende ordelag. «Möjligen finns det hos Suvi A, hos Munkhammar, hos Pia I och många till av dem som hoppar på oss som vågar ifrågasätta, någotslags undermedveten (?) rivalitet, missunsamhet, skadeglädje, modersmordsdrift – ?» skrev Märta Tikkanen i 1993 i et brev til Birgitta Stenberg. Suvi Ahola var den store, finske Helsingin Sanomats unge kritiker, i Sverige var Birgit Munkhammar etablert skribent i Dagens Nyheter. Jeg var altså i godt selskap – selv virket jeg på den tida i den finlandssvenske offentlighetens periferi, som frilanser i små tidsskrifter. Jeg husker det var i Ny Tid jeg skrev en slakt av Tikkanens «Arnaía kastad i havet» (1992).