To historieprofessorer har hatt en debatt gående om hvorfor svenskene ikke gikk til krig for å stoppe det norske sjølstendighetsstrevet. Mens den ene framhever den demokratiske utviklinga, mener den andre at det var norsk opprustning som holdt søta bror fra å prøve seg. Jeg har ikke tenkt å blande meg i den professorale disputten. Men vi skal vel ikke helt glemme innsatsen til den svenske arbeiderbevegelsen og den seinere svenske statsministeren Hjalmar Branting i denne sammenhengen? Branting tok opp kampen mot den storsvenske krigerskheta alt under krisa i 1895, da han i sin 1.mai-tale sa at dersom noen ville la de svenske geværer marsjere vestover, «så må den som bär ansvaret också kunna säga sig, att måhända nere i samhällets breda lager någon kan falla på den tanken att upphäva sig själv till domare och med en kula utan order söka förebygga att tiotusen kulor på order avfyras för att lemlästa vänner och bröder». 8. juni 1905, dagen etter den norske uavhengighetserklæringa gikk Branting igjen til angrep på kongen: «Mot enstämmig storting och enstämmig folkvilja, utan någon norsk mans råd, satte kung Oscar sitt nej mot Norges klara och fulla rätt. Han drev norrmännen til valet, om de vilja själva styra sitt eget land, eller om en oansvarig kung, på stämningar och råd från en svensk överklassklick, skall kunna hindra norska folkets bestämda, enstämmiga, oryggliga vilja.» Titusener arbeidere over hele Sverige demonstrerte til støtte for Norges frihetskamp og for en fredelig løsning på konflikten. Stockholms arbetarkommun erklærte at bruk av vold mot Norge ville være «ett brott mot civilisationen och högförräderi mot fäderneslandet». Socialdemokratiska ungdomsförbundet greip tilbake til Brantings tale fra 1895 og sendte ut et opprop til «Sveriges arbetande ungdom att det är dess plikt att vid en eventuell mobiliseringsorder vägra innställa sig under fanerna, väl vetande att vapnen – om de skulle riktas mot nogon – ikke borde riktas mot norrmännen».Om Branting og arbeiderbevegelsen med dette bidro til å hindre krig, veit ikke jeg. Men det var i alle fall en flott holdning og modig manns tale, vel verd å minnes i jubileumsåret.