Göran Tunströms «Juloratoriet» har evnen til å lodde dybdene i våre livssykluser. Romanen lar «musikken dø for Nordensson-familien på samme måte som Jesus igjen og igjen kan fødes».

«Det finns ögonblick som aldrig upphör.» Er ikke det en beskrivelse av musikkens vesen? Men like mye handler det vel om dette rare vi kaller livet, som Kierkegaard så treffsikkert har sagt må forstås baklengs og leves forlengs. I blinde, uten sikkerhet og kontroll, kunne jeg lagt til. Øyeblikket som aldri opphører, fra sitatet innledningsvis, er synet av Solveig som blir tråkket ned av buskapen. Hennes sønn Sidner «ser att hon far rätt in i grottan av kött och horn och klövar, ser henne falla och bli liggande, medan det trampar och trampar över henne, långt efter det att hon inte är till.»